Ms Monica

har gått sedan den store föddes - Bombax Pavarotti. Som inrymmer en hel tidsålder av upplevelser, relationer, barn och barnbarn, glädje och grannkaniner. Rackar-hunden! 

 

Idag är det exakt 15 år sedan P-kullen föddes. Vi var inte ens hemma. Snälla Anette kom och agerade barnmorska när vi skulle ställa ut i Norrköping. Det kom fyra hanar och en tik. Vi hade bestämt att behålla en hane och en tik i den här kullen. Ibland behöver man fylla på helt enkelt och så fick det bli. Vi var dessutom helt överens om vilken hane det skulle bli, den ljusaste. Den mörka skulle ju till Sundsvall och den mittemellan till Österby, den röda till Ö-vik och den ljusa kvar hos oss i Näsviken. Men ödet ville annorlunda.

 

När CG åkte för att besikta kullen vid Hudiksvalls smådjursklinik hände något. När veterinären kom till valpen som skulle heta Pavarotti, frågade hon, vem är Pavarotti, och plötsligt ändrade sig CG och pekade på den röda hanen. Och med facit i hand vet vi ju hur det gick...

 

Före ett års ålder hade han blivit Bäst i Rasen 12 gånger. Han erövrade totalt 28 cert och har därmed fortfarande hanhundsrekordet i Sverige. Han placerade sig i grupper och visade framfötterna på alla sätt och vis. Att resa med Pavarotti "Rosso" och Embla var en fantastisk tid i livet. Det var inte många resor vi åkte hem utan utdelning. 

 

När Rosso var sex år började jag träna gryt och viltspår med honom. Han lyckades över förväntan när det gällde viltspåren. Han blev godkänd med HP på anlagsprovet och domaren sa, jag tror inte riktigt du förstår vilken spårhund du har :-)

 

Sedan fick han tre första pris i öppen klass varav två med HP. Han hade helt enkelt funnit ännu en karriär. Att han blev grytgalen är ännu en historia, men jag tror jag började alldeles för sent eftersom han blev för ivrig och skällde långt innan han kom fram till grytet. Till Finland for vi också men han skällde för mycket och jag fick inte starta med honom. Däremot jobbade han i 14 timmar i ett naturgryt utanför Forsa i Hälsingland när han var på passning och vi var borta. Han höll på att stryka med men klarade sig näppeligen och fick konvalecent under flera månader hos Maria där han bor idag. 

 

Nej, alla minnen med Rosso är svåra att berätta. Men ett är när han är hos hundvakten och flocken är ute och går och en lös schäferhane kommer rusande mot dem. Hundvakten fattar snabbt beslutet att släppa Rosso och han gick gladeligen fram och talade om att de var goda vänner med hela det fantastiska hundspråk som bara han hade. Han har aldrig slagits med en annan hund. Men med grävlingar slogs han, vilket inte var till CGs belåtenhet på promenaden här i Skuttunge, då han fick medla i en sådan konflikt...

 

Rosso och Embla har varit som ler- och långhalm. Och trots att de varit ifrån varandra några år har de äntligen återförenats och njuter livet hos Maria tillsammans där de åldras med stor värdighet. Att vara uppfödare till två sådana fina hundar är en ynnest och en glädje i livet. Grattis älskade Rosso!!! ❤❤❤