Ms Monica

Det var inte utan en viss hjärtklappning vi lämnade pappas gård på kvällskvisten efter den planerade träffen med mäklaren...

 

Det var mycket som skulle gås igenom, handlingar, avtal och alla punkter i avtalet... efter första kaffet gick vi sedan runt tillsammans och Viktor berättade hur vi skulle pimpa huset innan fotograferingen den 26 april (va??? den 26 april??? men det är ju nu)... med lugn och förtroendeingivande stämma får han - åtminstone mig - att sakta med säkert inse att det här kommer inte att gå, nej, det kommer inte att gå... alla möbler här kan ni ta bort, pynta med stora blommor, ta bort de här tavlorna och behåll de här, sätt upp en säng här och bädda med fluffiga sängkläder, överkast och kuddar, sätt upp lite blommor i fönstren... 

 

Måla klart farstukvisten, städa undan i snickarboden, få bort skrotet, tillslut suckade vi alla - efter allt slit - alla manstimmar - som lagts ner på gården... och så nu det allra sista som bara måste göras... 

 

Så när jag kom hem igen bokade jag av alla åtaganden på helgerna under hela april månad, nej, tyvärr kära spårvänner, det går inte just nu... vi hinner inte med oss helt enkelt, för det här med pappas gårdsförsäljning måste ju gå före precis allt just nu... 

 

Och så dagar på jobbet, fredagen startade i en härlig handledning med en ny kommun, med idéer, samspel, alla kollegors synliggörande och deltagande... men tänk, med facit i hand skulle jag varit tjänstledig hela april, men ibland är jobbet också hugget i sten... kurser och utbildningar är i princip omöjliga att ta ledigt ifrån, vem ska hoppa in, vem kan ta ansvar för mina delar... 🤔