... har jag berättat om min kvarnsten...

...jo jag har en kvarnsten om min hals... minst en, kanske fler om jag tänker efter, vilket jag försöker undvika eftersom alltför många kvarnstenar kan få nacken att gå av och den är ju svag som den är med en trafikolycka i minnet...



... men jag har också solstrålar som på något sätt ändå uppväger dessa kvarnstenar... dessa solstrålar som inte väger ett dugg och inte belastar något alls i livet utan bara smyger in i kroppen ... och gör att man tar fantastiska språng i livet... upp... och ibland fram... men inte alltid nödvändigtvis... som tur är har jag mest språng i livet just nu...


... jag kan inte låta bli att höja mitt nya jobb till skyarna... känner mig priviligierad som fått ett så fantastiskt jobb som innebär glädje och utveckling och bekräftelse varje dag... jag önskar verkligen fler kunde få det...

...ibland på morgnarna möter jag någon av våra städerskor och tänker alltid... varför städar inte jag... och varför är det inte du som går till detta fantastiska utvecklande jobb... vad är det som gör att vi väljer så olika vägar i livet...


... imorgon ska vi äntligen få åka upp till stugan igen... vad jag känner mig ofullständig utan Borka... nu är jag inne i en läsperiod och kan därför vara varsomhelst i världen... och vilken plats kan då bli bättre än Borka...

... för drygt två år sedan förespådde jag ett antal händelser som idag har slagit in... jag är egentligen inte ett dugg förvånad över det... det jag är mest förvånad över är att jag inte känner något som jag trodde jag skulle göra... inte någonting... inte ett uns skadeglädje...