Ms Monica

Möklinta har det senaste året blivit en allt mer betydelsefull plats i hjärtat. Gissa om jag har tänkt - tänkt och tänkt och tänkt - och undrat över varför jag inte gjort saker på pappas gård tidigare, han har ju bott där i ganska exakt 30 år, borde vi inte kunnat bidra under alla dessa år med insatser som vi gjort de senare 8 månaderna?

 

Svaret är förstås nej, så klart inte, det var inget som fanns i pappas liv... han ville väl ha sin integritet, bestämma själv över sin gård och sin vardag - om vi skulle komma till gården så skulle vi väl komma i ett socialt, familjärt, nära och umgängesperspektiv... inte skulle väl pappa uppskattat att jag klättrade på stegar för att måla, att syskonen slet grusningar och skrothögar, ladugårdsstädningar och stall likaså, nej, pappa ville ju umgås när vi äntligen kom, då hade han ju slutat arbeta... så klokt av honom och i efterhand, så klokt av oss att kugga i hans önskan om hur vi skulle ses... 😘 men tankarna finns förstås där... 

 

Idag byter vi enris mot vacker blomster, förbereder vattenprov, dammsuger hall och kök, torkar med såpa och citron, lägger på mattor, tar ett steg tillbaka och tänker - vill vi verkligen sälja...