Ms Monica

Vaknade igår (söndag) och kände inte riktigt att världen var som den brukade, jag vände mig till höger och hjärnan till vänster, världen vände neråt och kroppen åt något annat håll, ja, allt var helt upp och ner, till detta kom ett svagt illamående och när jag försökte resa mig ur sängen så protesterade alla inblandade krafter och jag fick hålla mig i väggar och möbler för att ta mig fram... 

 

Bestämde mig för att somna om och stänga av världen utanför och lyckades utan problem, sov gott väldigt ovanligt och förmodligen, onormalt länge... vi klurade på alla möjliga orsaker innan vi kvalificerat gissade att jag fått en släng av kristallsjukan (som CG fick för fem år sen inför min "stora" dag - olämpligt nog), och det är ju ofarligt, men väldigt obehagligt... 

 

Så jag stannade kvar i sängen - hela dagen, fanns inga andra alternativ, sov ännu mer, försökte känna efter på eftermiddagen och tyckte att jag var yr men mindre yr... somnade så småningom igen för natten, tur att vi byter av varandra i våra hälsoissues denna höst... 

 

Vaknar till en måndag i svaj, men betydligt mindre, har förstås redan förvarnat Johanna att jag inte klarar av att ta hand om Alex på bästa sätt idag. Så fin dag som vi planerat - på bästa födelsedagen dessutom, är redan en 6-åring, vi får allt ta igen detta någon dag, älskade unge 💕❤

 

Tar mig ändå upp, noterar snön och missnöjdar, så onödigt med snö, nu går vi mot den värsta tiden i livet, mot vinter, mot halka, olyckor, dikesåkningar, kyla, mörker och elände, allt onödigt med andra ord - tänk om vi kunde stanna i sommaren 2018, värme, sol och ljuvliga plusgrader som omger oss...

 

Och jag som önskade att spårsäsongen skulle bli betydligt längre än så här...