đđ†Bröllopet - sista delen... alla kĂ€nslor...đđđ
TillfĂ€lligt tĂ€nker jag avrunda bröllopsbloggen idag, inte för att det inte gĂ„r att skriva om det hur mycket som helst, utan för att vardagen ocksĂ„ behöver tankar och reflektion, nu nĂ€r vi har startat igĂ„ng höstterminen pĂ„ trevligaste sĂ€tt med alla kompetenta och hĂ€rliga kollegor...Â
Â
Men en helt överraskande dimension pĂ„ galaxens bröllop blev alla helt otippade möten och minnen och kĂ€nslor som vĂ€cktes dĂ€rmed, tĂ€nk att jag har sĂ„ mĂ„nga fina Karin i min omgivning, min allra bĂ€sta vĂ€n heter Karin, jag har en superjobbarkompis som jag klickar sĂ„ fint med som heter Karin, men jag har inte minst "Petras Karin", som Ă€r som en egen "unge" och som man saknat genom Ă„ren, det gĂ„r sĂ„ fort, de smĂ„ blir stora och flyger ut...Â
Â
SĂ„ vilken lyckochock att "Petras Karin" var brudtĂ€rna, att fĂ„ trĂ€ffa henne igen, efter sĂ„ mĂ„nga Ă„r, sĂ„ lik sig som allra helst, skillnaden Ă€r bara att hon Ă€r gift och har en liten Finn och bor i England, alldeles för lĂ„ngt bort, Petras Ă€ldsta och antagligen bĂ€sta kompis - som i princip bodde hos oss i NĂ€sviken pĂ„ somrarna och gick som barn i huset, sĂ„ saknad tid, men en tid som inte gĂ„r att fĂ„nga, ungdomstiden, den kommer och den gĂ„r och vi Ă€r tacksamma för att vi fick vara en del av Karin och Petras ungdomstid i NĂ€sviken... skrattade gott nĂ€r Karin höll ett tal vid middagen och grattade Petra för att det blev David som blev hennes man och inte en "moppegrabb frĂ„n HĂ€lsingland" đđđ
Â
Men Karin och Petra var ocksĂ„ hundvakter nĂ€r vi Ă„kte land och rike runt, och det fortsatte de med nĂ€r vi flyttade till Uppsala, Karin pĂ„minde mig om Breeze, hunden i min sjĂ€l, mera tĂ„rar, ja, det hĂ€r dygnet kom alla kĂ€nslor pĂ„ en och samma gĂ„ng đ¶đŻ Breeze kommer alltid att fattas oss, Karin finns ju dĂ€r, det blev verkligen tydligt â€
Â
Karin var en av de tre vackra brudtĂ€rnorna, Malin var ocksĂ„ en av dem, en supermysig tjej jag lĂ€rt kĂ€nna pĂ„ senare Ă„r, sĂ„ fin och vacker och det visade sig senare att hon Ă€r dotter till en "gammal" kompis sedan 1970-talet. Oj, vad tiden gĂ„r!! Och hon heter ocksĂ„ Karin, jag blev tillsammans med hennes bror 1977, men sĂ„ gammal kan jag vĂ€l inte vara - mĂ„ste ha varit vĂ€ldigt ung... đ€š Har inte trĂ€ffat Karin pĂ„ "100" Ă„r, det var verkligen roligt att ses igen nĂ€r hon, som chaufför, kom för att hĂ€mta hem dottern, du har verkligen en vacker och varm dotter, sĂ„ kul att smĂ„chatta lite innan de lĂ€mnade festen...Â
Â
Strax före 02:00 pĂ„ morgonen smyger faster Monica och jag ner i "sviten" och tĂ€nder upp alla ljus och lampor sĂ„ att huvudpersonerna möts av en riktigt mysig plats nĂ€r det Ă€r dags att avsluta kvĂ€llen...Â
Â
Jag kryper hemtamt in i husbilen och stĂ€ller klockan pĂ„ ringning, för jag ska assistera vid brunchen som börjar klockan 10 pĂ„ söndagen. StĂ„r i diskbaljan, som jag Ă€lskar, kokar kaffe och vispar Ă€ggröra, fyller pĂ„ bacon och packar ihop bord och stolar, diskar kaffekoppar med guldkant, torkar, plockar, packar, diskar mer och pysslar, men vid tvĂ„tiden tackar jag för mig, kramar om och kör husbilen hem till Skuttunge och möts av en hĂ€rlig eftermiddag i skog och mark... vilken helg, vilket ljus och vilken kĂ€rlek, jag Ă€r verkligen helt knockad... đ
Â
Notera hur vackert naglarna Ă€r anpassade till ringen... đ
Â
Söndagens brunch och efterföljande pyssel pĂ„gick, för min del, till framemot 14:00 pĂ„ eftermiddagen, godsĂ€garna har nog betydligt lĂ€ngre stĂ€dtid...Â
Â
Söndagen avslutades med spa tillsammans med de fyrbenta i finskogen... Tekla passade pÄ att ta ett lerbad...
Â
Vi noterar att naturen, trots torkan, bjuder frukt i överflöd, plommon i plommontorpet...Â