💕💗❤ Bröllopet - sista delen... alla känslor...💛💜💙

Tillfälligt tänker jag avrunda bröllopsbloggen idag, inte för att det inte går att skriva om det hur mycket som helst, utan för att vardagen också behöver tankar och reflektion, nu när vi har startat igång höstterminen på trevligaste sätt med alla kompetenta och härliga kollegor... 
 
Men en helt överraskande dimension på galaxens bröllop blev alla helt otippade möten och minnen och känslor som väcktes därmed, tänk att jag har så många fina Karin i min omgivning, min allra bästa vän heter Karin, jag har en superjobbarkompis som jag klickar så fint med som heter Karin, men jag har inte minst "Petras Karin", som är som en egen "unge" och som man saknat genom åren, det går så fort, de små blir stora och flyger ut... 
 
Så vilken lyckochock att "Petras Karin" var brudtärna, att få träffa henne igen, efter så många år, så lik sig som allra helst, skillnaden är bara att hon är gift och har en liten Finn och bor i England, alldeles för långt bort, Petras äldsta och antagligen bästa kompis - som i princip bodde hos oss i Näsviken på somrarna och gick som barn i huset, så saknad tid, men en tid som inte går att fånga, ungdomstiden, den kommer och den går och vi är tacksamma för att vi fick vara en del av Karin och Petras ungdomstid i Näsviken... skrattade gott när Karin höll ett tal vid middagen och grattade Petra för att det blev David som blev hennes man och inte en "moppegrabb från Hälsingland" 😘😙😚
 
Men Karin och Petra var också hundvakter när vi åkte land och rike runt, och det fortsatte de med när vi flyttade till Uppsala, Karin påminde mig om Breeze, hunden i min själ, mera tårar, ja, det här dygnet kom alla känslor på en och samma gång 🎶😯 Breeze kommer alltid att fattas oss, Karin finns ju där, det blev verkligen tydligt ❤
 
Karin var en av de tre vackra brudtärnorna, Malin var också en av dem, en supermysig tjej jag lärt känna på senare år, så fin och vacker och det visade sig senare att hon är dotter till en "gammal" kompis sedan 1970-talet. Oj, vad tiden går!! Och hon heter också Karin, jag blev tillsammans med hennes bror 1977, men så gammal kan jag väl inte vara - måste ha varit väldigt ung... 🤨 Har inte träffat Karin på "100" år, det var verkligen roligt att ses igen när hon, som chaufför, kom för att hämta hem dottern, du har verkligen en vacker och varm dotter, så kul att småchatta lite innan de lämnade festen... 
 
Strax före 02:00 på morgonen smyger faster Monica och jag ner i "sviten" och tänder upp alla ljus och lampor så att huvudpersonerna möts av en riktigt mysig plats när det är dags att avsluta kvällen... 
 
Jag kryper hemtamt in i husbilen och ställer klockan på ringning, för jag ska assistera vid brunchen som börjar klockan 10 på söndagen. Står i diskbaljan, som jag älskar, kokar kaffe och vispar äggröra, fyller på bacon och packar ihop bord och stolar, diskar kaffekoppar med guldkant, torkar, plockar, packar, diskar mer och pysslar, men vid tvåtiden tackar jag för mig, kramar om och kör husbilen hem till Skuttunge och möts av en härlig eftermiddag i skog och mark... vilken helg, vilket ljus och vilken kärlek, jag är verkligen helt knockad... 💕
 
Notera hur vackert naglarna är anpassade till ringen... 💖
 
Söndagens brunch och efterföljande pyssel pågick, för min del, till framemot 14:00 på eftermiddagen, godsägarna har nog betydligt längre städtid... 
 
Söndagen avslutades med spa tillsammans med de fyrbenta i finskogen... Tekla passade på att ta ett lerbad...
 
Vi noterar att naturen, trots torkan, bjuder frukt i överflöd, plommon i plommontorpet...