Ms Monica

I fredags fortsatte hängigheten så jag passade på att lägga mig strax efter åtta redan på kvällen - och vaknade i princip nu, nästan tre dygn senare. Imorgon är det tre veckor sedan jag först insjuknade. Mitt i allt elände får man ändå vara tacksam för att jag lyckats med det viktigaste den här perioden, mina seminarier med studenterna och seminariet i Göteborg. Jag hade också tur att AnnaMarie kunde ta dubbla klasser en av de värsta dagarna. Det kunde varit värre! Nu har ingen annan drabbats än jag själv (och AnnaMarie).

 

När jag idag tittar upp inser jag att jag missat hela påsken, min allra bästa högtid, den finaste på hela året som innehåller allt man kan önska, plusgrader, sol, värme, vår i luften, vårblommor, finaste påskpyntet med gula tulpaner, dukar, ljus och kycklingar... nu dröjer det ännu ett år...

 

Tittar igenom kalendern och inser att terminens tuffaste arbetsbelastning är passerad och jag möter resten av våren i ett betydligt lugnare tempo. Det bidrar nog med all säkerhet i tillfrisknandet. Jag har, som sagt, tillfälligt tittat upp och till och med gått upp ur sängen, jag skulle med all sannolikhet kunna sjukskriva mig en eller två veckor till, ni anar inte vad jag hostar och hur kroppen tar slut av den hostan, men jag har bestämt annorlunda, jag tänker gå till jobbet imorgon, jag tänker helt enkelt sluta att vara sjuk...