Ms Monica

Jag är priviligierad som får ha sådana här fantastiska helger och dagar med sol och ljus och kärlek och upplevelser i en helt oslagbar natur och miljö. Vidderna och ljuset gör verkligen något med en som stannar kvar i kroppen och sprider en varm känsla från topp till tå. Den känslan blir allt starkare med sommaren...

 

Men vi börjar väl inte riktigt där vi slutade, utan vi börjar väl med gårdagens domarmiddag som planerades utomhus och vilken tur för arrangörerna att den finaste midnattssolen gjorde oss sällskap. Mitt på himlen. Jag hade glömt bort hur fint det kan vara häruppe. För två år sedan när vi var här var det dessvärre mulet väder så någon midnattssol fick vi aldrig se. Men nu fick vi se den med råge i stället...

 

Eftersom jag varit spänd inför mina tjänstgöringar på lördagen var jag ganska slutkörd vid middagen och vi gav upp redan efter ett par timmar vid bordet. Hade turen att hamna tillsammans med klubbens trevliga ordförande och sambo. Det blev att knyta band på fejjan. Tidigt hägrade sängen eftersom klockan också skulle ringa redan vid 6, det skulle packas och checkas ut och vara närvarande och noggrann under dagens bedömning. Kroppen behövde verkligen sova.

 

Strax efter sju stod jag i min - något sjöblöta ring - för att börja bedömningen av Jack Russell terrier. Det var några riktigt fina som blev dagens vinnare. Rasen börjar kännas hemtam nu. Och likaså bordrarna såklart. De dömer jag med hjärta och känsla och hittar fina vinnare. Nytt var det dock med Norfolk och Norwich Terrier. Men det kändes jättebra att döma dem. Raskompendierna till bägge raserna är mycket välskrivna och fungerar som bra vägledning i arbetet.

 

Men nu backar vi - ett helt år faktiskt. Jag mailade en domare och frågade om jag inte kunde få göra en elevtjänstgöring på Skottar för henne. Då ringde hon och sa att du som varit med så många år kan väl göra en examination i stället. Så blev det. Jag har aldrig varit så skakig i hela mitt hundliv, men det gick galant och bra. Men jag har sedan dess tyckt att det är en svår ras. Så äntligen fick jag möjlighet att ett helt år senare att besöka rasspecialisten och tillika min mentor i domarutbildningen för att få handfasta råd om hur rasen ska dömas, vilka detaljer som är viktigare än andra osv.

 

Och idag dömde jag rasen för första gången. De gick sist i min ring och de var inte fler än fyra individer. Men döm om min förvåning när första hunden, en championhane, glider in i ringen och ger mig rysningar över armarna. Vilken hund. Dan visade mig en skulptur på en "perfekt Skotte" och gissa om den skulpturen kunnat haft denna Skotte som modell. Den hade allt man kan önska av den perfekta Skotten. Proportionerna, huvudet och dess proportioner och skurna linjer, ögats placering, öronens grädde på moset för uttrycket, resningen, rörelserna, täckandes mark i stående och som på hjul i gående. Jag trodde inte det var sant att min allra första Skotte jag skulle döma kunde vara den "perfekta" hunden.

 

Jag minns inte kritiken jag skrev, men det var idel lovord förstås. Och gissa vad det kändes som om det var min förtjänst att den senare i en mycket tuff terriergrupp ställer sig på första plats med maken som domare. Och blev inte känslan toppad när den senare blir BEST IN SHOW för domaren Tino Pehar från Kroatien. Den här helgen har i det mesta varit helt perfekt, men nu blev det som en härlig prick som damp ner över i:et.

 

Det får helt enkelt avsluta denna fantastiska helg! Tre nya vänner fick jag till också, BIS-domare, Ordförande och ägaren till Skotten.

 

Lev väl kära läsare, lev prickar över i:en...