😫 Tröööööött...😫

Nej, det är ingen höjdare för mig när klockan ringer 05:50. Redan igår vid lunchtid börjar jag stressa upp mig för att jag ska upp så tidigt på morgonen. Hela kvällen blir lite förstörd över vetskapen. Det är alltså mycket värre dagen innan jag ska gå upp än då klockan i realiteten ringer. Jag oroar mig alltid en halv dag i förväg. Sen går det ganska bra ändå att gå upp. Man har ju liksom inget val. Dessutom hade jag roligheter på agendan som att få handledning av bästa handledaren!!!!
 
Efter dagens bestyr landar jag så småningom på gården strax efter klockan fem. Trött och nöjd med dagen. Förutom en superbra handledning fick jag också högsta vinsten när jag lyckades pricka in vännen Annica på långlunch i Gävle. Hon bor i Hudik och jag i Uppsala så det är rena rama turen och nu var det dags. Stamstället har nog blivit tacobuffén vid torget. Både gott och räcker länge, nästan tre saker i ett, jo, förresten, tillsätt gott sällskap så har du plötsligt tre saker i ett 🍞🍛🍗🍝🍳🍴!
 
Pigg blir man också av finaste arbetskamraterna som kommer och kramar om en och verkligen bryr sig. Absolut är den sociala interaktionen något av det viktigaste för oss människor. Homo Socius.
 
Nu är det dock slut på resurser och jag ska alldeles strax slarva ner mig i soffan. Jag har gått igenom högen fyrbenta och gosat med alla inklusive Ecco som fortfarande inte kan röra sig, 4 veckor gammal. Hans BMI är alldeles för högt ännu och mamma Rakel har inga fettsnåla produkter i matbaren. Ska nog ta några kort imorgon så får ni se!
 
Godkväll kära bloggläsare, nu är det bara resten kvar fram tills det är dags för England nästa!!!
 

Jag och mina hundar, jag kan inte låta bli. Det här är vår vackraste Rosso. Ett av de vackraste hanhundshuvuden jag sett på borderterrier. Rosso är nu inne på sitt 15e år. Det är helt overkligt, känns som om det var igår Rosso och Embla åkte runt och höll kennelfanan högt. Det är verkligen helt fantastiskt att de efter alla dessa år åtskiljda nu får möjlighet att njuta av varandra igen, de oerhört starka banden de har till varandra. I år fick Embla Kånjakskransen, till en märkvärdig hund, Rosso fick utmärkelsen för 3 år sedan (tror jag att det var). Någon ny Rosso eller Embla kommer världen aldrig att skåda ❤❤❤
 
Extra roligt är att Ecco är Rossos barnbarnsbarn! Vem vet, en Rosso Jr på g kanske?